Tankar.

Jag sitter och tittar på en dokumentär som går på svt1 just nu. Den handlar om handikappade i alla möjliga slag som spelar basket och andra sporter även fast de är rullstolsbundna. Jag har flera bekanta som kunnat springa,gå,cykla ja allt vad de velat och sedan har de varit med om en olycka och hamnat i koma eller blivit förlamade. Jag blir så skrämd, jag tänker om det skulle vara jag som aldrig skulle kunna gå på mina egna ben igen med tanke på hur mycket jag tränar. Allt kan hända så plötsligt. Men jag tror att de människor som utsätts för någonting ser livet från ett annat perspektiv. Jag tror att dem uppskattar livet mer än vi människor som kan göra precis allt gör. Om det är några människor jag ser upp till så är det sådana människor som varit med om en olycka och får ett förändrat liv. Som är starka och visar att de kan och har vilja. Jag älskar människor som kan acceptera sig för vilka de är. Som inte bryr sig om andra. Det är just så jag skulle vilja vara. Det är så jag tänker bli. För varför ska man gå runt och bry sig om vad andra tänker och tycker om en? Livet är för kort för sånt.